Tre år sedan Skrutten begravdes. Styvfar, hans pappa, ringde nyss och ville surra lite. Han drack vin, tittade på bilder och grät. Bor ensam i Norge i ett stort hus, stackarn.

Själv var jag mest förbannad den här dagen för tre år sedan. Förstod inte riktigt vad den skulle vara bra för begravningen. Den var kanske till för de andra men inte för oss, de närmasta. Vi som var med och vi som faktiskt stängde av honom - maskinen alltså.

Jag känner mig förbannad nu också. Han som så gärna ville leva. Vara med kompisarna, träffa tjejer, köra skoter, lira musik.......

Fan.

Kan nämna att jag hade ne bra helg i fjällen med T och döttrar. Åkte faktiskt utför femte gången i mitt liv, och första gången som vuxen. Roligt! Tänk jag som haft så ångest för att jag ínte kan åka, och nu ska jag lära mig på riktigt!

På söndagen hade jag en längfärdstur som utveklade sig till en Nära-döden-upplevelse..! Tog fel bland spåren och var ute i två timmar minst. När jag kom tillbaks till stugan i halvstormen, hade T åkt iväg med soter för att leta mig. Jag trodde inte ens hade tänkt på att jag var borta länge!

Längtar till i morgon bitti: kaffe på sängen och bröd som jag bakade till soppan idag (bjöd T på middag).

I morgonkväll - stickjunta