Om möjligen ännu tröttare än tidigare dagar.

Inatt ringde Exet och bad mig komma över för han hade så ont i magen och ville åka till akuten. Han hade barnen hos sig.

När jag kom dit var han påklädd och färdig att åka men då gick det plötsligt över.. Det var som  om jag hade det på känn.... Nä´rå men förmodligen hade han ont och blev lugnare när jag kom så smärtan gick över... Jag sov över på soffan och fick träffa tjejerna på morognen som var till sig av glädje. Jag har inte sett dem på en månad. Verkligen kul

Sen åkte jag hem, klockan åtta och ser två ambulansbilar stå utanför lillebrorsans trappuppgång. Hjärtat i halsgropen. Klarar inte av att förlora en till! Men han låg och sov när jag ringde så det var skööönt!

Sen kom Exet förbi med lunch och vi pratade och han sa att han har känslor kvar och sen blev det väl som det blev.....

Jag vill inte gå tillbaks till honom...... Känslorna säger en sak, eller egentligen saknaden efter närhet och samhörighet. Men det är bra att vi kan prata.... Shit jag vet varken ut eller in..

Han har så liten förståelse för mig tycker jag. Vill stressa mig till att åstadkomma saker, sätta upp höga mål etc. Jag pallar inte det! Sedan är han väldigt lättkränkt och anklagar mig för att nedvärdera honom inför andra. Han har haft en tuff barndom, så jag kan förstå men det betyder inte att jag ska ta den skiten..

Nu ska jag sova lite inför grillningen ikväll. Lillebrorsan ska följa med. Bra så han inte sitter ensam.

Dagen har gått bra - jag har pratat med P om hur jag mår på jobbet och hon förstod så det kan bli bra...

Känner att jag är slut i huvudet och gav henne tom fel mediciner! Men jag upptäckte det och bad henne spotta ut dem... usch...

I morgon väntar samtal med chefen om lön för resan... Jag kommer att få mycket mindre än jag anser vara okej och måste ta det i morgon!

Orkar inte skriva mer nu. Är nöjd med dagen ändå, och nöjd med min insats! Det känns obegagligt att ifrågasätta men jag har gjort så gott jag har kunnat och måste nu hålla fast vid det.

Tentan i språkhistoria som jag hade kvar att göra från B-kursen som jag gick 2006/07, kom tillbaks idag också  (lyckades samla kraft att plugga och skriva den i början av april) och jag klarade den! Ett VG   

Fasiken vad skönt!

Jag läste ju C-kursen när Skrutten blev sjuk och dog, så lämnade studier och jobbet som lärare och började jobba som personlig assistent efter att ha varit sjukskriven en period. Nu försöker jag hitta en väg till ett liv jag känner jag kan må okej i.

By the way.. Vill skriva ner några punkter från Dave Pelzers bok Att hjälpa sig själv ( (s.57/2000)

• Använd  inte din omgvning som en krycka. Om du gör det så begränsar du bara dig själv.
• Om du känner dig skyldig till det som har hänt. försök ställa allt till rätta så gott du kan, och vänd om möjligt på situationen för att göra den till en språngbräda för förbättringar
• Hänge dig inte åt fåfänga förhoppningar om att kunna vara andra till lags
• Lova dig själv att vara den du är och håll fast vid det löftet
• Begränsa din exponering för negativa omständigheter och gör det bästa möjliga av dem
• Glöm inte att det är ditt liv och att det är du som bestämmer

Hej, vill först visa buketten jag köpte idag i blomsterbutiken där syrran praktiserar och som hon gjorde åt mig. Med symbolik dessutom:

De vita rosorna upptill symbolisera det nya som föds i mig, mina nya insikter kanske. Och den cerisa gerberan är urkraften som ger mig styrka. Dessa strävar uppåt. Sedan det gröna och grönvita symboliserar ringarna på vattnet, så att säga. Effekten av det jag åstadkommer.

Fint va?

För övrigt är jag sååååååååååå trött! Blir stressad över det som vanligt. Har nu tagit mig ett glas vin och satt mig vid datorn efter en fullmsmäckad dag:

Två timmars samtal med assistansförmedlingen om min arbetssituation. Mycket peppning - bra! I morgon väntar samtal med P om hur jag upplever det. Lite nervöst. Tycker verkligen inte om att ställa människor till svars... eller tala om att jag inte accepterar vissa saker. Sätta gränser helt enkelt..

Efter det gick jag till kosmetikabutiken jag var till när jag fick en panik/svimningsattack för ca två månader sen. Jag har inte varit dit sen dess, men tog nu modet till mig att gå dit och handla över disk. Jag har alltid tyckt det varit jobbigt att diskutera hudvårdsprodukter eftersom jag har haft problem med hyn. Nu sa tjejen bakom disken att jag måste ha fått bukt med mina problem eftersom jag såg ut att ha en fin hy!!! Åh, det var toppen att höra! Och det kan jag säga är mycket tack var Cipralexen (antidep.).

Sen är det klart att jag blev trött av anspänningen att gå dit.

Efter det var det dags för besök hos terapeuten och jag berättade allt jag företagit mig de senaste tre veckorna, vilket är rätt mycket. Bla startat denna blogg   

Efteråt, hem och ett trekvarts samtal med arbetskollega, sedan snabbt iväg på gymmet och därefter iväg på ett sk. blueskafé för träff med moster (bitchkusinens mamma   ). Och därifrån kommer jag nu..

Skulle ej ha frågat henne hur hon har det i sin relation för vi blev ståendes i nästan en timme utanför fiket efter det stängt; hon pratandes och jag lyssnandes.... Men hon kan lyssna så bra på mig när det gäller, så jag tänkte att jag får ta det. Låter kanske ego men ibland är otroligt jobbigt att lyssna till andras problem när man har fullt fokus på att klara av sina egna. Och jag kan tycka så väldigt synd om en människa att jag liksom glömmer bort att skydda mig själv lite. Eller vet inte hur man gör kanske. Så ofta får jag stänga av helt, för jag orkar inte bära på andras bekymmer. Jag tar dem så personligen.

Fy nu är jag nästan medvetlös av trötthet tror jag. Tredje dagen jag äter den nya medicinen, och inga märkbara effekter eller bieffekter. Möjligtvis en viss rastlöshet, som tydligen kunde uppkomma.. Den heter Paroxetin och jag ska äta halv tablett första veckan (10 mg) för att sedan gå upp till hel. I morgon ringer läkaren för att höra hur jag mår.

Funderar förresten en del över valborgsfirandet så jag ska hem till kompis med pojkvän och har nu fått veta att de som kommer i övrigt är ett par till. Ev nån fler. Kul med två par.... JAg brukar skita i sånt men det andra paret är inte så där JÄTTEroliga och min kompis är supernykär i sin kille så man kan ju förstå hur kul det kan bli...

Jag hade tänkt sova över där (de bor på landet) men tror jag tar bilen hem.

Så trött, så trött. Klev upp halvtvå idag. Inte klokt att festa när jag egentligen behöver vila.. Ja ja...

Var sedan ute på promenad med styvfar i det fina vädret. Körde tillbaks moster och hennes sambos bil som de lämnat här igår. Åt middag hos dem. Avböjde vin. Bra.

Promenad hem med moster. Tittat på teve och film. Otroligt skönt.

I morgon ombesiktigar jag bilen, tränar, hämtar ut medicin, kontaktar assistansförmedlingen för att bestämma möte där vi kan prata om min arbetssituation. Kännssom ett stort steg i att ta ansvar för sig själv. Sedan åker jag till mormor och sover över en natt. Kanske behöver hon lite hjälp.

Det blir alltså inte skrivet förrän på tisdag här.

PS. Jag känner att jag skulle ha ägnat tid åt de kommentarer jag fått, och andras bloggar, men jag har ägnat tiden åt att skriva av mig om helgen istället.. Känner lite dåligt samvete men vill understryka att jag läser och tar till mig av vad alla skriver, och blir glad över kommentarer, även om jag sedan inte skriver om dem eller på era bloggar... Hittintills.. Jag går dock in och kikar runt på era bloggar. Ville bara göra detta klart.

Kram!

....läggdags...

Mycket trevlig kväll.. Och dag..

Har träffat gravida kusinen, vars pappa (min morbror) dog i en arbetsolycka på tågstationen i Göteborg 1993. Vagn släpptes in på område där han reparerade och säkerhetsskydd fungerade ej... Massor med volt genom hans kropp och han föll till marken där hans vän sedan gymnasiet stod.

Han skulle fylla 34 år.

Jag var 17,och hade just kommit hem och funnit huset tomt, tittade på Lilla huset på prärien då styvfar ringde och berättade att R dött i en olycka...

Kyla och värme svepte genom min kropp. Chock. Jag gick tillbaks till teven. Grät. Tittade sedan apatiskt. Försökte förstå vad som hänt.

Vet sedan dess att ingen borde få dessa dödsbesked via telefonsamtal... Ryser..

Sedan kom mamma, syskonen och styvfar hem. Jag satt fortfarande i tevesoffan. Mamma kastade sig på mig och hulkade, kramades. Vår relation var dålig redan då, och jag var förvandlades till sten.

Ville sedan inte gå på begravningen. Grät i sängen om kvällarna, men inte inför andra. Morsan trodde jag höll allt inombords och ville tvinga fram min sorg.

Beslutade i sista minut att gå på begravningen. Och då brast allt.. - jag grät och morsan sa - äntligen! Som om jag inte sörjt innan! Mormor och morfar fick leda mig in i kyrkan... till sin sons begravning. Väl därinne tog min närmaste kusin "hand om mig". (Hon som sedan kom att stjäla pengar från mig, men det är en annan historia..).

Nu ska jag sova..... zzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

PS. Medicinen kan jag hämta ut först på måndagmorgon... Lite spännande..

Idag får jag nog vara snäll med mig själv.... Ligger med laptopen i sängen och känner hur trött jag blir. Blir stressad över det. Avskyr när jag blir lamslagen av tröttheten.

Jag får väl kanske acceptera den...och leva efter den.... den kanske signalerar nåt......

Nu blir jag stressad över att jag inte klivit upp ännu, samtidigt försöker jag övertala mig själv att ligga kvar och njuta av ledigheten. Dessa tre fullspäckade dagar med jobb har jag inte ens får gå på toa utan att stressa....

Jag undrar hur assistentförmedling tänker när de lämnar så gott som hela arbetsgivaruppdraget till brukaren (jobbar ju som pers.assistent)

Well well...

Nu ringde syster yster, hade messat och frågat om hon ville äta middag ikväll också, och det ville hon.. Bra. Har inte setts på veckor.

Messade även Exet och frågade om han ville ge mitt piano till barnen. Fick som svar att det var ju synd att jag inte kunde ha kvar det men att de inte hade plats. Inget mer. Inget - hur är det med dig då? Han känner sig väl fortfarande sårad och vill hålla avstånd... Tråkigt.

Har förresten fått reda på en massa saker om hur han haft det som barn och även som vuxen i relationen till sina föräldrar. Fy så tragiskt. Det känns som att jag fått saker och ting förklarade... Ändå får jag inte gå tillbaks. Får inte, får inte, får inte......... Bör inte, bör inte, bör inte.. Ska inte, ska inte, ska inte...

Nu ska jag göra mig i ordning för att först handla en bromsslang till bilen och sedan bege mig till Kusinen som är hemma på besök. Höggravid..... Funderar på hur jag ska säga och göra...

- Men gud vad fiiiin du är! Och stryka på magen... Detta är dock kritiskt då jag tycker hela graviditetsgrejen känns främmande och lite läskig.

Men hon är nog cool i sin graviditet så vi inte bara behöver sitta och prata bebisar, blöjor och lycka. Missförstå mig ej, jag gillar verkligen barn men har svårt för gravida kvinnor/nyblivna mammor i egolyckorus... Kommer säkert själv att bli sån...

För jag kan väl bli gravid...? Hoppas det. Tiden börjar rinna ut.. Och endometriosen (se tidigare inlägg under kategorin Endometrios) minskar chanserna......

PS. Har fått den nya registreringsskylten till bilen redan! Jag är riktigt stolt över mig själv som faktiskt ordnat detta i tid inför ombesiktningen. Och utan ångest! Jippey!

I morgon ska jag även ta ut nya antidepp-medicinen. Läkaren skulle ringa på torsdag till veckan för att se hur jag mår.

Vet att man kan må dåligt i börjannär man tar antidepp, även om jag fick känslan av att vara djupt förälskad i livet redan efter två dagar med cipralexen. Sedan avtog ju den effekten trots upptrappning i styrka, så det är därför jag byter nu . Ångesten ligger där ständigt och hindrar mig, så vi beslutade att jag skulle medicinera ytterligare en tid.