Jag kliver upp på morgon, jag har börjat med mina morgonpromenader jag tränar, jobbar, träffar vänner.. och ändå känns det som om att jag är nere på botten..!

Jag vill inte använda mig utav en massa positiva tankar nu. Jag VET att jag har det bra, och jag ÄR tacksam för blittan och blattan.

Men det är tungt nu. Det är ensamt och tungt.

Jag är 35 år. Snart 36. Jag jobbar som personlig assistent. Och jag föraktar mig själv för det. OCh för att jag inte gör nåt av mig själv. För att den självbild jag har ska bekräftas? För att jag VILL förakta mig själv?

Jag hatar min mamma. Vad gör det med mig?

Jag är rädd för det mesta. Mest för att ta ansvar kanske.

Och så skäms jag. Över mig själv. Jag tycker att det som finns längst inne är litet och fult.

Jag vet att jag kännt mig liten och ful när jag är med mina föräldrar, särskilt med pappa. För han ser nog så på sig själv iofs. Morsan såg mig nog inte alls, eller påstod att hon visste allt om mig och försökte med fast hand tala om vilka värderingar jag skulle ha och hur jag borde leva mitt liv, även om hon själv inte gjorde så (det var alla andras fel, särskilt karlarnas).

Jag ska träffa kusin E idag. Morbror R´s dotter. Och så hennes ettåring. Hon väntar andra barnet. Hon är nyss fyllda 24 år. Färdig utbildning och har hunnit jobba ett år innan hon skaffade barn.

Alla tycker så synd om henne för att hon förlorade sin far. Och för att hon har diabetes, och har haft skolios. Men hon har en mamma och en styvfar. Och en pojkvän sedan många år. Hon är inte ensam.

Jag tycker om henne, det gör jag. Men ALLA ANDRA har det bättre!

Nej vad skriver jag! SÅ är det inte! Det vet jag ju, och man kan aldrig veta hur nån annan mår.

Jag är tacksam för att jag just i denna stund har det lugnt. Här och nu finns inget farligt.

Ska jag analysera vad som är fel, vad som inte känns bra? Eller låta det vara..?

Jag kan ringa in en del saker som inte är bra just nu så då kansek det inte är så konstigt att jag mår dåligt.

Jag sätter mig väl lite vid pianot idag. Och kanske byter strängarna på gitarren. försöker lära mig... HAd eSkrutten levt så hade han fixat det. Han fixade det mesta.

Ingen trummis har vi längre... det hade han också kunnat hoppa in som. Han var bäst.

I söndags firade syrran 30 år. Hela galna familjen samlades hos mormor. Morsan betedde sig någorlunda fram till slutet då hon skulle kramas, gråta och vara allmänt äcklig.

Jag avskyr att hon är så jvla hemsk! Jag avskyr att jag inte kan hantera henne! Jag tycker inte om att jag inte kan bete mig som jag skulle vilja när hon är i närheten. Eller när hon får sina spel.

Sen snackar hon skit om mig såklart. Säger att jag inte bryr mig om att Skrutten ska få en gravsten, att hon behöver hjälp. För tre år sedan kom jag och syrran med förslag. SOm inte dög såklart. Men nu plötsligt är det vi som inte hjälper till. Efter tre och ett halvt år så är det brådskande helt plötsligt.

Och det är ju så synd om henne för att hon måste betala för gravstenen!

Jvla kärring!

Länge sedan jag skrev! Snart två veckor sedan sist! Jag har kanpt varit hemma; bott hos T. Nu är mitt vardagsum färdigmålat iaf. Tänk vad bra! Avslut    

Jag har även fått gammelmommas minnesord publicerat i de lokala tidningarna. Det är jag också stolt över att ha slutfört. Och att det blev bra.

Avslut.

Åh så skönt att få vara hemma. Sover ensam i natt. Skööönt. Det har kännts si sådär med T sen en vecka tillbaks. Det osm varit så bra.. Vet ej vad det beror på... Han har dåligt med ork och tålamod när han hgar sina barn. Jag mår dåligt över att inte bo hemma.

Min teraput sade nåt om att en misshandlare är väldigt strategisk. OCh jämförde det med Ts humör och utbrott, som varit obefintliga på sista tiden, sedan jag satte ned foten. Typ.

Jag blir spänd och orolig för att det ska smälla. Smatidigt kan jag ju leva så.

Lite konstigt av terapeuten att säga så... Hon verkar inte tror på mig och T..... I morgon ska jag ringa familjerådgivningen iaf.

OCh så ska jag både på masssage och till naprapaten. Kass i ryggen.

Oj oj, dags att höra av sig universitetet också om jag hade tänkte gå C-kursen, den som jag hoppade av när Skrutten dog. KSulle vilja ta de poängen....

I morgon blir det förhoppningsvis rep med bandet också.

Och träning. Stack ut och sprang sent igår. Det gick bra även om luften var rå och jag kände av astman lite, lite.

Det höll även på att strula till sig med medicinen då jag först i lördags ansökte om förnyat recept, och då had ekag ingen tablett kvar! så i morse fick jag ringa och be dem skriva ut omgående. Det funkade bra tack och lov. Vill inte vara utan i mer än en dag helst.

Åh vad det ska bli kul att få fint i lägenheten!

Kram och god natt!

PS. Moderskapet ska visst flytta närmare stan och separera från sin man. Tur för honom stackarn. Stackars min pappa om hon får lägenheten hon tydligen lagt bud på, för de blir de nästan grannar - ho ho ho!

Jag tittade in på Cornelia Björklunds blogg (http://cbjorklund.bloggplatsen.se/) som varit på intensiven en längre tid, skriver hon. Vilka kämpar det finns!    Jag vill åka dit och finnas till hands....

..........

Älskar dig Skrutten!

...

Häromdagen sa yngsta moster att mamma snakcat skit om mig igen. Ja vad ska man annars kalla det..? När hon nyligen sagt att jag inte alls hjälpte till sista tiden på sjukhuset. Men då kunde moster påminna henne om att hon själv faktiskt talat om vid ett tidigare tillfälle, att jag visst hjälpt till. Då hade hon blivit tyst och sagt att det kom hon inte ihåg att hon sagt.

Jag har det till och med skrivet i ett kort av henne, där hon tackar för allt jag gjorde för honom.

Men det känns skit när hon svartmålar en sådär. Många som inte känner mig, lär ju tro henne. Ja ja, de får tro vad de vill, men det är inte kul när ens egen mamma pratar så illa om en jämnt. Och försöker få vänner att vända sig ifrån mig.

................

Jag har jobbat idag. Det har gått bra. Jobbar i morgon med.

Tycker annars att humöret är ganska okej. Förutom att jag väntar på den kära mensen. Igen. Suck....

Jobat färdigt. Ledig i tre dagar då jag åker till stugan.

...i grannstugan bor T's syster. Vill inte träffa dem.

Nu sms:ar T -god natt. Jag skriver god natt tillbaks och då skriver han och frågar om jag har facebookat.....

Han har det inte själv och har fått för sig att man raggar där. Bara.

Åh vad jag tycker han är dum.................

Åh vad jag är trött på honom..............

Åh vad jag är trött på mig själv..............

Sova.....................................

Må bara på minna mig själv om att jag är bra precis som jag är och jag älskar mig själv!

Fick förrresten sms av morsan som skrev aatt jag var Välkommen hem! Och att hon önksade mig och Tony en trevlig helg.

Hon hade haffat honom då han skulle plocka upp Lillebror häromdagen, och börjat beklaga sig om att vi inte haft kontakt på sex år. Och hon förstod inte vad hon hade gjort..

Jag avskyr henne! Det låter hemskt, men ofta känns det så.

Har legat i sängen och förutom att sova har jag kolla tpå fotboll. Jag

är rödgråten och svullen.

Tog mig ut ett tag och satt i solen. Såg T med flickorna i parken igen. Gömde mig. Svarade inte i telefonen.

"Snälla du kan väl svara" smsade han senast. Innan det pratade han in att han inte ångrade det han sagt.

Jag sms:ade Väninna J som skrev ett uppmuntrande sms tillbaks. Hon skrev att hon kunde komma in till stan i morgon om jag ville.

Men i morgon fyller jag år. (Skitkul   ) Och hon ska fira mig på onsdag är det bestämt. Snällt.

Har tittat lite på pajrecept men inte rkat ta mig till affären. I mororgn kommer syrran kl 11 redan. Hon och sambon skulle åka bort sedan.

Jag funderar på om jag ska ringa pappa och be honom om hjälp med paj och tårta. Eller om jag ska åka dit och mostrarna får komma en annan dag och fira mig...

Det är svårt att vis asig deppig. Pappa kan inte riktigt hantera det heller. Och då får man ju ingen tröst..... Kanske åka till Mormor..?

Jag känner mig sågad vid fotknölarna.

Jag ligger i sängen och tittar strött på facebook och "nya" vänner... Tycker att det är lite obehaglgt att ta upp kontakter igen. De vill veta hur allt är... och då ska man väl skriva - jo tack, jobbar med det och det, trivs bra och ska resa dit och dit snart...

Men det går inte. Jag måste iallafall skriva att Skrutten gått bort. Att inget är sig likt. Att det är kämpigt men under alla förhållanden okej ändå.

För det är det. Okej alltså. Pratade med ju med Väninna J om det; att trots allt så uppskattar jag att göra saker.

Hade ett gräl nu på morgonen med T. Jag är så arg på honom. Det är meningen att vi ska åka till Norge nu i dagarna, jag har sagt att jag ser fram emot att åka med honom och att det känns viktigt att han följer med.

Dels för resan i sig, att det är midsommar också, men även för att Skrutten skulle ha fyllt tjugo år nu på söndag.

Men han är undvikande och säger att han måste måla stugan. Att han åste så gräs etc. Visst jag vetatt han vill/måste göra det men han gör andra prioriteringar dessa dagar också, vilket gör att målandet inte blir klart.

Idag skulle klockan promt ställas på sju för han skulle iväg till stugan. Han retas mycket med mig för att jag är så morgontrött, men tror ni att han kliver upp då? Nej jag väckte honom sedan halvnio. Och då åker han hem till sig och sedan kommer han åter förbi hos mig (jättegulligt iofs, med ett paket mjölk) och då är klockan tio. Och sedan ska han ta sina flickor till simlektion idag igen, eftersom mamman är sjuk, så då kan han inte vara där och måla i eftermiddag eller kväll heller. Såvida han inte åker tillbaks och efter simskolan såklart.

Nu dravlar jag men jag vill inte bara stå ut i en relation, jag vill trivas också. Och endast, vilket jag visste när jag gick tillbaks till honom, när han riskerar att förlora mig så är han uppmärksam, lyssnar, är gullig och framför allt - inte retsam och hånfull.

Igår husvisning igen. Vad gör jag med mig själv egentligen?

Och är det fel på mig eller vår relation? Det är väl det som ligger bakom allt.. att jag tror jag har för höga krav. Eller jag vet inte vilka krav man ska ha, jag vet inte hur en bra relation ska se ut, jag hittar snarare felen än det som är rätt.

Och när vi diskuterar så tar han aldrig på sig skulden för något, ja såvida inte det är i ett sådant läge där han riskerar att förlora mig.. Då disktuerar vi om jag har tagit min medicinen eller ej, Eller så tycker han att jag är lik min moster eller ännu värre - min mamma. SOm han aldrig har träffat.

Och så är jag så less och irriterad på att han inte har något hyfs! Svär mycket, ouppmärksam, inget hyfs när han pratar i telefon - hur man börjar och slutar. Och så skvallrar han om folk. Han mår liksom gott av att höra om andras misär, så något vis.

Och så detta eviga prat om vilket väder det är eller blir! Okej jag tycker också det är trist väder, men han är mer uppslukad än mormor av det!

Och ändå är det så härligt när han ser mig och när vi kramas. Jag tycker om det    

Och så är jag rädd att bli som min mamma.. som aldrig känner sig förstådd av sina karlar... Tänk om jag är som hon??!

Jag kanske är för krävande.........

Hjälp....

Åh vad jag nyser.....   

os terapeuten kom vi fram till att jag ska göra till nästa gång:

Skriva brev till Bitchkusinen, mamma och sjukhuset i Umeå angående Skrutten. Inte skicka till en början de två första utan ta dem till henne och läsa upp. Kanske kan jag ta det muntligt med dem.....

Handlade lite till den glutenfria sockerkakan jag ska göra sen och då ringer morsan på mobilen!! Ja deras hemnummer... Kan ju vara hennes man. Svarade inte. Hu...!   

Nu ska jag till P där jag jobbar och hämta mina ekologiska ägg samt lämna tillbaka en nyckel jag lånade när min egen var på vift!