Jag kliver upp på morgon, jag har börjat med mina morgonpromenader jag tränar, jobbar, träffar vänner.. och ändå känns det som om att jag är nere på botten..!

Jag vill inte använda mig utav en massa positiva tankar nu. Jag VET att jag har det bra, och jag ÄR tacksam för blittan och blattan.

Men det är tungt nu. Det är ensamt och tungt.

Jag är 35 år. Snart 36. Jag jobbar som personlig assistent. Och jag föraktar mig själv för det. OCh för att jag inte gör nåt av mig själv. För att den självbild jag har ska bekräftas? För att jag VILL förakta mig själv?

Jag hatar min mamma. Vad gör det med mig?

Jag är rädd för det mesta. Mest för att ta ansvar kanske.

Och så skäms jag. Över mig själv. Jag tycker att det som finns längst inne är litet och fult.

Jag vet att jag kännt mig liten och ful när jag är med mina föräldrar, särskilt med pappa. För han ser nog så på sig själv iofs. Morsan såg mig nog inte alls, eller påstod att hon visste allt om mig och försökte med fast hand tala om vilka värderingar jag skulle ha och hur jag borde leva mitt liv, även om hon själv inte gjorde så (det var alla andras fel, särskilt karlarnas).

Jag ska träffa kusin E idag. Morbror R´s dotter. Och så hennes ettåring. Hon väntar andra barnet. Hon är nyss fyllda 24 år. Färdig utbildning och har hunnit jobba ett år innan hon skaffade barn.

Alla tycker så synd om henne för att hon förlorade sin far. Och för att hon har diabetes, och har haft skolios. Men hon har en mamma och en styvfar. Och en pojkvän sedan många år. Hon är inte ensam.

Jag tycker om henne, det gör jag. Men ALLA ANDRA har det bättre!

Nej vad skriver jag! SÅ är det inte! Det vet jag ju, och man kan aldrig veta hur nån annan mår.

Jag är tacksam för att jag just i denna stund har det lugnt. Här och nu finns inget farligt.

....läggdags...

Mycket trevlig kväll.. Och dag..

Har träffat gravida kusinen, vars pappa (min morbror) dog i en arbetsolycka på tågstationen i Göteborg 1993. Vagn släpptes in på område där han reparerade och säkerhetsskydd fungerade ej... Massor med volt genom hans kropp och han föll till marken där hans vän sedan gymnasiet stod.

Han skulle fylla 34 år.

Jag var 17,och hade just kommit hem och funnit huset tomt, tittade på Lilla huset på prärien då styvfar ringde och berättade att R dött i en olycka...

Kyla och värme svepte genom min kropp. Chock. Jag gick tillbaks till teven. Grät. Tittade sedan apatiskt. Försökte förstå vad som hänt.

Vet sedan dess att ingen borde få dessa dödsbesked via telefonsamtal... Ryser..

Sedan kom mamma, syskonen och styvfar hem. Jag satt fortfarande i tevesoffan. Mamma kastade sig på mig och hulkade, kramades. Vår relation var dålig redan då, och jag var förvandlades till sten.

Ville sedan inte gå på begravningen. Grät i sängen om kvällarna, men inte inför andra. Morsan trodde jag höll allt inombords och ville tvinga fram min sorg.

Beslutade i sista minut att gå på begravningen. Och då brast allt.. - jag grät och morsan sa - äntligen! Som om jag inte sörjt innan! Mormor och morfar fick leda mig in i kyrkan... till sin sons begravning. Väl därinne tog min närmaste kusin "hand om mig". (Hon som sedan kom att stjäla pengar från mig, men det är en annan historia..).

Nu ska jag sova..... zzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

PS. Medicinen kan jag hämta ut först på måndagmorgon... Lite spännande..