Fick ett meddelande från en man jag tycker är ganska intressant via FB. Mer musikaliskt intressant än annat, men ändå.. Han frågade hur läget var. Jag måste säga att jag blev förvånad. Undrar om han vill nåt..? Mer än att höra hur läget är?

Med T är det lite dödläge. Han har inte barnen denna vecka men ändå sover han inte hos mig. Jag som blivit så kritiserad när jag inte är hos dem.

Jag tycker faktiskt det är skönt. Vill inte ha sex. Tycker det är jobbigt att säga nej. Och sen - skönt att vara ensam också. Få tänka. Slippa vara irriterad. Ifrågasatt. Retad.

Har varti duktig och tränat på gymmet två dar i rad nu. Går ju upp i vikt av medicinen. Väger säkert 68kg. Och borde gå ner 5 iallafall. Men samtidigt så mår jag ju bra. Bra att träna regelbundet dock så att kilona inte sticker iväg åtminstone!

Hade ett snack med Lillebror idag också. Han sover ju inte! Han såg så sjuk ut! Hoppas han nu har ringt och bett om en tid hos läkaren, och att jag får följa med!

Oj, jag har visst glömt att ta medicinen idag! Har varit riktigt flitig annars.

Sova nu. Ska till terapeuten för första gången på länge, och för sista gången förmodligen! Jag har haft jättejobbigt att ens tala om att avsluta samtalen, och nu känns det ok. Kanske lite för ok? Som om att jag skulle kunna skita i att gå dit i morgon. Inte bra det heller. Så gör jag ju i andra relationer i dagliga livet också..... När det blir för jobbigt. Eller när de inte vill ha mig, eller sviker mig på annat sätt. Iskall blick och good bye.

Tre år sedan Skrutten begravdes. Styvfar, hans pappa, ringde nyss och ville surra lite. Han drack vin, tittade på bilder och grät. Bor ensam i Norge i ett stort hus, stackarn.

Själv var jag mest förbannad den här dagen för tre år sedan. Förstod inte riktigt vad den skulle vara bra för begravningen. Den var kanske till för de andra men inte för oss, de närmasta. Vi som var med och vi som faktiskt stängde av honom - maskinen alltså.

Jag känner mig förbannad nu också. Han som så gärna ville leva. Vara med kompisarna, träffa tjejer, köra skoter, lira musik.......

Fan.

Kan nämna att jag hade ne bra helg i fjällen med T och döttrar. Åkte faktiskt utför femte gången i mitt liv, och första gången som vuxen. Roligt! Tänk jag som haft så ångest för att jag ínte kan åka, och nu ska jag lära mig på riktigt!

På söndagen hade jag en längfärdstur som utveklade sig till en Nära-döden-upplevelse..! Tog fel bland spåren och var ute i två timmar minst. När jag kom tillbaks till stugan i halvstormen, hade T åkt iväg med soter för att leta mig. Jag trodde inte ens hade tänkt på att jag var borta länge!

Längtar till i morgon bitti: kaffe på sängen och bröd som jag bakade till soppan idag (bjöd T på middag).

I morgonkväll - stickjunta   

Ska dra till fjälls. Var är pjäxorna och täckbyxorna?

Ingen stress, sa T. Skönt. Kliver upp nu.

Tänker att jag borde skriva mer.

Läser När livet stannar av Mia Säfvstam (tror jag hon heter). Om Tsunamin och om sorgearbetet.

Blir avundsjuk.

På stödet de får. På den gemensamma sorgen i samhället. Förståelsen.

Vem förstod oss? Vem såg Skrutten plågas?

Saknad.

Gott nytt år. Ja må du leva.