Känner mig ytlig och overksam.

Ytlig för att jag lägger så stor vikt vid mitt utseende, vikt och bekräftelsemani. Samtidigt föröker jag ha förståelse för det. Acceptera det. Är det så, så är det så.

Känner en stor lust att krypa i idé. Inte behöva vara med nån, eller förväntas vara någon.

Suck.