Är det det jag ska satsa på?

Jag kliver upp på morgon, jag har börjat med mina morgonpromenader jag tränar, jobbar, träffar vänner.. och ändå känns det som om att jag är nere på botten..!

Jag vill inte använda mig utav en massa positiva tankar nu. Jag VET att jag har det bra, och jag ÄR tacksam för blittan och blattan.

Men det är tungt nu. Det är ensamt och tungt.

Jag är 35 år. Snart 36. Jag jobbar som personlig assistent. Och jag föraktar mig själv för det. OCh för att jag inte gör nåt av mig själv. För att den självbild jag har ska bekräftas? För att jag VILL förakta mig själv?

Jag hatar min mamma. Vad gör det med mig?

Jag är rädd för det mesta. Mest för att ta ansvar kanske.

Och så skäms jag. Över mig själv. Jag tycker att det som finns längst inne är litet och fult.

Jag vet att jag kännt mig liten och ful när jag är med mina föräldrar, särskilt med pappa. För han ser nog så på sig själv iofs. Morsan såg mig nog inte alls, eller påstod att hon visste allt om mig och försökte med fast hand tala om vilka värderingar jag skulle ha och hur jag borde leva mitt liv, även om hon själv inte gjorde så (det var alla andras fel, särskilt karlarnas).

Jag ska träffa kusin E idag. Morbror R´s dotter. Och så hennes ettåring. Hon väntar andra barnet. Hon är nyss fyllda 24 år. Färdig utbildning och har hunnit jobba ett år innan hon skaffade barn.

Alla tycker så synd om henne för att hon förlorade sin far. Och för att hon har diabetes, och har haft skolios. Men hon har en mamma och en styvfar. Och en pojkvän sedan många år. Hon är inte ensam.

Jag tycker om henne, det gör jag. Men ALLA ANDRA har det bättre!

Nej vad skriver jag! SÅ är det inte! Det vet jag ju, och man kan aldrig veta hur nån annan mår.

Jag är tacksam för att jag just i denna stund har det lugnt. Här och nu finns inget farligt.

Jag får ta djupa andetag för att lugna mitt sinne.

Mår skit. VIll inte vara ensam. Vill inte vara singel. Vill inte känna som om jag är helt utan kontroll över mitt eget liv - vilket jag gör!

Ändring. Men det biter och river i mig. Det skulle hjälpa om jag kunde gråta kanske.

Visst kan jag gråta men inte av självömkan, och det kanske är bra. Men det skulle sannerligen lätta.

Take control....

Läste ett intressant inslag i PS! Leva som komp med posten idag; om att våga lyckas... Om att den självbild man har kan hindra en från att ha framgång.

Jag ska fundera närmare på det.

Det stod även om ny forskning som tydde på att det kan vara bra att släppa arbetet kring att höja sin självkänsla. Att sluta titta på sig själv hela tiden och koncentrera sig på att ge till andra istället.

Jag kan hålla med om en del, men vissa saker tror jag är bra att förstå med sig själv. Varför man handlar som man gör tex.

Jag har också undrart om den perioden av Jag-älskar-mig-själv kan ha lett till att jag mår så piss som jag gör just nu? Vet inte.

Känner att jag får väl må sähär då.. jag lyckas iaf uträtta en hel del trots allt: stränga om gitarren (för första gången), morgonpromenad före frukost, diska, träna, ringa hyresförvaltaren.. äta.. :)

Ska jag analysera vad som är fel, vad som inte känns bra? Eller låta det vara..?

Jag kan ringa in en del saker som inte är bra just nu så då kansek det inte är så konstigt att jag mår dåligt.

Jag sätter mig väl lite vid pianot idag. Och kanske byter strängarna på gitarren. försöker lära mig... HAd eSkrutten levt så hade han fixat det. Han fixade det mesta.

Ingen trummis har vi längre... det hade han också kunnat hoppa in som. Han var bäst.

I söndags firade syrran 30 år. Hela galna familjen samlades hos mormor. Morsan betedde sig någorlunda fram till slutet då hon skulle kramas, gråta och vara allmänt äcklig.

Jag avskyr att hon är så jvla hemsk! Jag avskyr att jag inte kan hantera henne! Jag tycker inte om att jag inte kan bete mig som jag skulle vilja när hon är i närheten. Eller när hon får sina spel.

Sen snackar hon skit om mig såklart. Säger att jag inte bryr mig om att Skrutten ska få en gravsten, att hon behöver hjälp. För tre år sedan kom jag och syrran med förslag. SOm inte dög såklart. Men nu plötsligt är det vi som inte hjälper till. Efter tre och ett halvt år så är det brådskande helt plötsligt.

Och det är ju så synd om henne för att hon måste betala för gravstenen!

Jvla kärring!

Det blir inget av mig. Jag klarar inte oron för Lillebror. Jag klarar inte mig själv. Jag klarar inte mig själv med andra. Jag klarar inte av att känna mig värdelös.

Ute sol, här inne - inte så bra. Jag skäms över att må dåligt. Jag borde vara tacksam. Men jag orkar inte vara tacksam idag.

Nu tänker jag gå ut i solen. Och eventuellt gå och köpa lite godis att trösta mig med. Lite lakrits. Kanske.

Är orolig för Lillebror.

Är orolig för att jag kan vara en verklig looser. Har jag något värde?

Sol ute och ungdomar i parken här utanför. Gemenskap som inte jag har här inne. Jag vill gå ut i solen och äta glass med någon. Inte med vem som helst. Skulle säkert kunna få med mig någon, men det tar energi att bara umgås för umgängets skull när man inte är i toppform, tycker jag.