Åh vad jag nyser.....   

os terapeuten kom vi fram till att jag ska göra till nästa gång:

Skriva brev till Bitchkusinen, mamma och sjukhuset i Umeå angående Skrutten. Inte skicka till en början de två första utan ta dem till henne och läsa upp. Kanske kan jag ta det muntligt med dem.....

Handlade lite till den glutenfria sockerkakan jag ska göra sen och då ringer morsan på mobilen!! Ja deras hemnummer... Kan ju vara hennes man. Svarade inte. Hu...!   

Nu ska jag till P där jag jobbar och hämta mina ekologiska ägg samt lämna tillbaka en nyckel jag lånade när min egen var på vift!

Ligger i T´s soffa med teven på och datorn i knät. Mensvärk.

Igår ringde jag till hälsocentralen och bad att läkaren skulle ringa mig angående medicineringen. Jag vill fråga om det finns möjlighet att medicinera det ökade matsuget. Det skulle vara surt att gå upp i vikt - det lär jag inte må bättre av! Och det är inte kulatt motstå det hela tiden heller.

Igår var T och jag på en husvisning. Jag gick från jobbet ett tag. En fantastiskt sekelskifteshus. Och så talar vi om en framtid ihop... Men nu känns det inte som det gjorde för en månad sen längre.

Jag känner att han har förändrats, men det kan lika gärna vara jag eller båda. Det känns som att vi pratar som om vi vore syskon, inte älskare.

Nu gäller ju att jag tar i beaktning det faktum att jag påverkas mycket av mensen också...!  Ska inte tänka så mycket.

Fick höra att en person på jobbet inte kunde fatta att vi var ihop, då jag verkade så ungdomlig typ... Ja han är ju äldre förstås, men inte så mogen kanske. Fast lite tråkig tycker jag nog...

Hmm......

 Ikväll ska jag gå ut och gästartista med munspelet  och nya micken som jag äntligen fått. Och som pappa betalat!!!!!   Skönt.. Snällt.

Alla dåligt-självfötroende-tankar dyker upp också inför kvällen =( Och stress inför att T ska vara sur över att jag kan vara trött och bakis i mogon. Så får se till att inte bli det....... Det känns ju ändå inte kul att vara!

Har även skrivit lite på facebook. Det känns jobbigt Som om jag måste sätta upp höga murar runt mig själv för att skydda mig.. Jag har blivit så besviken på hur människor reagerat och hur de uppträtt efter Skruttens bortgång.

Har varit och kollat tänderna på morgonen. No problems. 560 spänn för 25 minuter.... Ja ja... Jag lägger ju inte mer på tänderna på ett ochh ett halvt år nu. Förhoppningsvis.

Har sedan legat på sängen med datorn. Skickat lite vänförfrågningar på facebook - min nya hobby   

Det är ganska bra att jag ägnar mig lite åt att ta kontakt med gamla vänner...det finns en risk att jag kan bli en bitter människa. Efter Skruttens död. Efter att ha haft vänner som inte hört av sig. Hört efter hur kjga mår. Men jag kan ändå ha kontakt med dem på facebook kanske... Det är inte lätt att stödja  eller förstå en människa i sorg, har jag förstått. Men de människorna är ju inte heller längre några av mina närmasta vänner. Och inte vänner in real life heller.

Under tiden Skrutten var sjuk så mejlade jag många och beskrev hans sjukdomssymtom, eftersom läkarna inte visste vad som var fel... Inte förrän tre dagar före hans död fick han diagnosen elakartad tumörcancer. Då var det försent.

Ingen av dessa sk vänner har hört av sig sen för att höra hur det gått. De vet inte om att han gick bort. Vänner som jag delat lägenhet med... En gammal vän är numera hjärtkirurg och han hörde visserligen av sig för att höra hur allt gick. Jag skrev att han lillebror tyvärr gått bort. Han hörde inte av sig mer. Inte ens ett - jag beklagar.

Man kan göra sorgen så mycket lättare att bära bara genom en kram, en förstående och varm blick, genom att höra av sig. Man orkar inte planera, inte säga vad man ska göra i morgron. Ställer någon nåt krav så känns det som att allt rasar.

Det är nog svårt att förstå att världen fortsätter sin vanliga lunk trots att det bästa man ha gått bort! Otroligt provocerande!

..................................................

....................

Har skickat vänförfrågan till två av Skruttens vänner. De hade bilder från studenten utlagda. Den student som Skrutten skulle ha varit med på. De såg glada ut.

Fy fan..... Så orättvist.

Jag hatar dem. Jag hatar dem. Jag hatar dem.

Nej det gör jag väl inte. Men jag blir förbannad på livet.

Livet....

Vacker morgon. Mycket energi tack och lov. Fullspäckad dag framför mig. I allafall i mina mått mätt..

Hemmet är i kaos: disk, tvätt, jullådan parkerad i dörröppningen som en påminnelse om att den ska ner till förrådet, ren eller tidigare ren tvätt på ett lakan på golvet nedan sovrumsfönstret.

Jag vet jag inte mår tipptopp och då blir det så här.. men ibland undrar jag om det inte är något av en trotsig tonårsrevolt också... Pappa kommer senare idag med Billyskåpet som vi ska sätta upp. Och jag testar liksom hur det är att faktiskt stå för att mitt hem ser ut som det gör, och att det är just mitt hem. Jag får ha det som jag vill.

Det låter kanske fjantigt men min käre far har en förmåga att behandla mig som ett barn och klampar in på områden han inte har med att göra. Jag vet att han är orolig och vill mitt bästa. Mitt bästa enligt hans synsätt iallafall..

När vi talades vid tidigare idag så sa jag att mitt hem är i kaos. - Som vanligt då, svarade han. Och det finns säkert saker som inte är i ordning de gånger han är här, men allt är inte i kaos. Så jag sade ifrån att så är det inte alls. Ständigt tjafs.. Han ändrade sig dock och höll med mig att det är inte alltid så. Så vi började inte bråka. Jag vet inte om jag hade gått in i det bråket, men det var skönt att han var den som tog ett steg tillbaks.

Nu sitter jag och mumsar på två hårdbrödmackor med sardiner i tomatsås på. Dricker kaffe till. Har tidigare ätit ett ekologiskt ägg. Planerar att gå till gymmet och sedan en promenad.

Senare i em ska jag träffa J och ta en fika.

Undrar om det blir vin till middagen med Exet sen.. Kom att tänka på att jag inte alls varit sugen på ett glas rött på hela denna vecka! Tänk om medicinen har dämpat min ångest så pass att jag inte behöver vinet för att slappna av. Nu är det inte så att jag suttit och pimplat vin varje dag, även om det var så ett tag då Skrutten var sjuk och även efter han gått bort.  Självmedicinerg kan man nog kalla det.

Jag tog upp det då för två år sedan med min läkare, att jag nog drack för mycket och efter att ha frågat hur mycket och så, så sa hon: jamen herregud, du måste ju överleva också, det är inte konstigt om du behöver ta ett glas vin eller två!

Kanske inte det bästa en läkare kan säga men det kändes som att hon förstod mig! Och det var viktigt.

Nu har suget funnits där men jag vet vilken ångest vinet ger också så jag har försökt hitta andra vägar: denna blogg tex för att skriva av mig. Böcker, filmer, yoga, träning.

Så jag har kommit en bit på vägen. Rösten som säger att jag snart inte kommer att orka längre, att jag snart hamnar i Det Svarta Hålet igen, blir svagare och svagare..

Nu ska jag göra mig redo för gymmet samt promenad. Promenad först kanske.

Får se om jag hinner skriva mer idag.. I helgen väntar sen jobb, jobb.

Dagen har gått bra - jag har pratat med P om hur jag mår på jobbet och hon förstod så det kan bli bra...

Känner att jag är slut i huvudet och gav henne tom fel mediciner! Men jag upptäckte det och bad henne spotta ut dem... usch...

I morgon väntar samtal med chefen om lön för resan... Jag kommer att få mycket mindre än jag anser vara okej och måste ta det i morgon!

Orkar inte skriva mer nu. Är nöjd med dagen ändå, och nöjd med min insats! Det känns obegagligt att ifrågasätta men jag har gjort så gott jag har kunnat och måste nu hålla fast vid det.

Tentan i språkhistoria som jag hade kvar att göra från B-kursen som jag gick 2006/07, kom tillbaks idag också  (lyckades samla kraft att plugga och skriva den i början av april) och jag klarade den! Ett VG   

Fasiken vad skönt!

Jag läste ju C-kursen när Skrutten blev sjuk och dog, så lämnade studier och jobbet som lärare och började jobba som personlig assistent efter att ha varit sjukskriven en period. Nu försöker jag hitta en väg till ett liv jag känner jag kan må okej i.

Måste byta jobb, måste byta jobb, måste byta jobb...

(Jobbar som personlig assistent).

Jag är sååå trött... Har jobbat sen i förrgår morse och det har varit stenhårt tempo hela tiden förutom några timmars sömn... Flygresan blev inte av men vi lånade min pappas bil och åkte  till grannstaden och sov över i två nätter.

Shopping och åter shopping. Och när vi kom hem så var var alla nya inredningsgrejer tvunget att sättas upp, så styvfar var där och borrade och hjälpte till.

Som tur var åkte en annan assistent med som iofs inte jobbar där längre så jag fick göra alla tunga lyft...

Känner att jag måste skriva av mig...

Glad att jag har ett jobb men ...

Köpte lite kläder åt mig själv: två par leggings, en svart tunika/klänning, blekrosa kjol (använder bara kjol helt plötsligt - jag som alltid gått i jeans), svart huvtröja till lillebror, örhängen, halsband och lite annat krafs.

När jag äntligen kom hem så hade jag fått biljetten till Kay Pollak... Femhundra spänn.... Jag får se det som en investering. Och dessutom blev ju Sissela Kyles föreställning inställd så då går jag väl på detta istället!

Fy nu är jag verkligen trött. Har tagit en bärs jag hade i kylen.. Nu lite té, spikmatta och sängen! I morgon väntar kanske gym, bilmek, träffa höggravida kusinen E som är hemma på besök, middag och party med styvfar, lillebror och moster.

Har ju bestämt mig för att göra mig av med mitt gamla piano, eftersom jag köpt ett nytt, och har fått svar från moster d.y att de inte har plats för nåt tyvärr, så nu tänkte jag fråga Exet om han vill ta det. Han har ju två små flickor.... Det måste vara konstigt för dem att jag plötsligt inte finns med i bilden....

Jag är glad att det är slut men det är ju också ensamt ibland såklart.. Svårt det där...

Ha det bra alle! En liten video till min lillebror Skrutten som avslut:

Näe, bilen gick inte igenom.. Men det var inte så allvarligt: en trasig bromsslang, ett dåligt ljus och så måste jag beställa ny reg.skylt Styvfar hjälper till, sa han när han ringde för att höra hur det gått. Bättre än att be pappa.

På lördag blir det nog lite avskedsfest för styvfar som ska flytta utomrikes. Han är alltså pappa till mina småbröder. Vi hade väl inte så bra relation förut men efter Skruttens sjukdom och död så är vi tacksamma för att vi har varandra. Vi har suttit vid den där sjukhussängen, på gränsen till att bli galna, båda två. Och sen delat sorgen.

För oinvigda så kan jag nämna att jag bla. brukade kalla min yngste lillebror för Skrutten, även om det inte var så populärt när han blev stor tonåring. Han blev sjuk sommaren 2007 och dog samma år den 23 december 17 år gammal.

Jag kommer skriva om honom och om förloppet framöver när jag känner att ork finnes.

Efter jag varit till besiktningen så svängde jag förbi på jobbet. VI ska ut och resan jag och K, hon som jag jobbar som assistent hos. Jag visste att hon skulle vara nervös inför resan och att hon skulle bli glad om jag kom dit. Jag fick välja ut kläder åt henne när jag kom dit och sen när jag och den andra assistenten var ensamma en stund, så sa hon att jag var den stora tryggheten för K. Och att jag aldrig fick sluta. Lite på skämt iofs. Det känns ju bra att vara viktig för någon men jag vet faktiskt inte om orken finns där.... Men jag är ganska bra på att säga ifrån, har blivit bättre iallafall. Det är så jobbigt när människor blir arga på en bara.... Hu..

Vad ska jag göra nu..? Är väldigt trött men ska nog göra något nyttigt i mitt hem, för att må lite bättre. Just ja, såg att tvättstugan var ledig så ska springa ner och tvätta lite. Och fixa lite med saker som ska ned till förrådet.

Duktig, duktig tös!   

Blir gaaaalen, just som jag var på väg att avsluta ett låååångt inlägg så bestämmer sig datorn för att konfigurera uppdateringar!!!! Allt borta! VA?!!! grrrrrrr...

(Kay Pollak) Kan jag välja glädje nu..? NÄE! Jag är suuuuuuuuuuuuuuuuuuuuur!

Precis när jag höll på att skriva om min lillebror som gick bort, så - poff! Skulle inte förvåna mig om han har nåt med det att göra! När jag skulle gå in på Smileys för att hitta nåt som skulle kunna beskriva min ilska (se ovan) så faller min blick på denna:   ! Och jag lovar att det ser ut som honom! Som Skrutten (som jag kallade honom, ej alltid så uppskattat). Han skrattade så ibland, axlarna som liksom studsade upp i takt!

Kan jag välja glädje nu...? Jo, det kan jag. Jag blev tom. glad!