Ledsen...

Urlakad efter repet. Gick (återigen) över min bekvämlighetsgräns. Kämpigt att hålla alla nöjda, att våga spela skit, våga bestämma, våga säga emot.

Ville dricka en öl när jag kom hem till "Kaoslyan". Ringde Lillebror som åtminstone brukar ha 2.8% hemma. Och så ville jag bara höra hur det var. - Hejdå, säger han nästan på en gång. Och så frågar jag e öl, men ångrar mig i samma stund och säger: nej förresten jag vill inte ha. - Varför frågar du då, fräser han. Jag säger att det inte är något kul att prata med honom när han inte kan vara trevlig. - Men ring inte då, säger han och slänger på luren.

Jag blir så ledsen.. Och nu började jag gråta och ringde T som fick trösta. Lillebror har asberger och befinner sig även i nån sorts Bli-vuxenfas, så vistt kan jag förstå. Men vi har alltid varit bästa vänner och skyr han mig som pesten!

Jag förlorar honom också! Mina småbröder var det allra, allra viktigaste. Jag dyrkade dem! Och nu har jag bara en kvar, och han är fan så jobbig!!    

Timman är sen och jag ska jobba extra i morgon. Från kl nio till tretton.

Villa ha vin, ost och choklad...