Läste ett intressant inslag i PS! Leva som komp med posten idag; om att våga lyckas... Om att den självbild man har kan hindra en från att ha framgång.

Jag ska fundera närmare på det.

Det stod även om ny forskning som tydde på att det kan vara bra att släppa arbetet kring att höja sin självkänsla. Att sluta titta på sig själv hela tiden och koncentrera sig på att ge till andra istället.

Jag kan hålla med om en del, men vissa saker tror jag är bra att förstå med sig själv. Varför man handlar som man gör tex.

Jag har också undrart om den perioden av Jag-älskar-mig-själv kan ha lett till att jag mår så piss som jag gör just nu? Vet inte.

Känner att jag får väl må sähär då.. jag lyckas iaf uträtta en hel del trots allt: stränga om gitarren (för första gången), morgonpromenad före frukost, diska, träna, ringa hyresförvaltaren.. äta.. :)

Ska jag analysera vad som är fel, vad som inte känns bra? Eller låta det vara..?

Jag kan ringa in en del saker som inte är bra just nu så då kansek det inte är så konstigt att jag mår dåligt.

Jag sätter mig väl lite vid pianot idag. Och kanske byter strängarna på gitarren. försöker lära mig... HAd eSkrutten levt så hade han fixat det. Han fixade det mesta.

Ingen trummis har vi längre... det hade han också kunnat hoppa in som. Han var bäst.

I söndags firade syrran 30 år. Hela galna familjen samlades hos mormor. Morsan betedde sig någorlunda fram till slutet då hon skulle kramas, gråta och vara allmänt äcklig.

Jag avskyr att hon är så jvla hemsk! Jag avskyr att jag inte kan hantera henne! Jag tycker inte om att jag inte kan bete mig som jag skulle vilja när hon är i närheten. Eller när hon får sina spel.

Sen snackar hon skit om mig såklart. Säger att jag inte bryr mig om att Skrutten ska få en gravsten, att hon behöver hjälp. För tre år sedan kom jag och syrran med förslag. SOm inte dög såklart. Men nu plötsligt är det vi som inte hjälper till. Efter tre och ett halvt år så är det brådskande helt plötsligt.

Och det är ju så synd om henne för att hon måste betala för gravstenen!

Jvla kärring!

Det blir inget av mig. Jag klarar inte oron för Lillebror. Jag klarar inte mig själv. Jag klarar inte mig själv med andra. Jag klarar inte av att känna mig värdelös.

Ute sol, här inne - inte så bra. Jag skäms över att må dåligt. Jag borde vara tacksam. Men jag orkar inte vara tacksam idag.

Nu tänker jag gå ut i solen. Och eventuellt gå och köpa lite godis att trösta mig med. Lite lakrits. Kanske.

Är orolig för Lillebror.

Är orolig för att jag kan vara en verklig looser. Har jag något värde?

Sol ute och ungdomar i parken här utanför. Gemenskap som inte jag har här inne. Jag vill gå ut i solen och äta glass med någon. Inte med vem som helst. Skulle säkert kunna få med mig någon, men det tar energi att bara umgås för umgängets skull när man inte är i toppform, tycker jag.

..känns som om jag ALDRIG kommer att träffa nån vettig!

.. jag kommer att träffa världens kanonkille och få en underbar relation!

Okej here I go...

Ok att säga "jag väljer att städa för att jag tycker om att ha fint och jag mår bättre då" istället för "jag borde, måste städa"; men jag har gått steget längre och talar om för mig själv varje dag att jag älskar mig själv! Och det känns inte så fånigt längre faktiskt!

OCH jag känner mig mindre bitter på andra människor! DEt var nog därför jag började, för att jag började känna hat - starkt ord men beskriver en del av det jag känt och nog fortfarande känner.

Hatar hatar all sjukvårdpersonal... Jävlarna som inte kunde ta hand om Skrutten!   

Pms också.

Min nyvfunna väninna M har åkt till grannlandet för att jobba över sommaren. Vi tog en krogrunda förra veckan  

Annars umgås jag mkt med Syrran faktiskt, sen hon blev singel. Roligt och intressant att lära känna varandra som vuxna. Och svårt då gamla mönster definitivt sitter kvar!

I helgen åker Lillebror och jag med moster och co till Styvfar och hälsar på. Naaaajs!

Så grisigt arg jag varit på T. Exet. Han anklagar mig för att inte ta hand om Lillebror! SOm om jag inte skulle försöka!

Igår redde vi ut per telefon åtminstone. Hans syster, som jag ju jobbar hos, hade tagit saken i egna händer och ringt till honom och frågat vad han håller på med! Så han ringde mig och bad om ursäkt faktiskt. Och jag bölade och grät. Idiot. Men idag ringde han igen och berättade att han skulle prata m Lillebror, som ju praktiserar hos T, om hans mående och om hur han kan må bättre, åtminstone på jobbet.

Och jag har mailat en kuratos som vi varit i kontakt med förut för att få tips om vem vi kan få hjälp utav.