Jag ligger i sängen och tittar strött på facebook och "nya" vänner... Tycker att det är lite obehaglgt att ta upp kontakter igen. De vill veta hur allt är... och då ska man väl skriva - jo tack, jobbar med det och det, trivs bra och ska resa dit och dit snart...

Men det går inte. Jag måste iallafall skriva att Skrutten gått bort. Att inget är sig likt. Att det är kämpigt men under alla förhållanden okej ändå.

För det är det. Okej alltså. Pratade med ju med Väninna J om det; att trots allt så uppskattar jag att göra saker.

Hade ett gräl nu på morgonen med T. Jag är så arg på honom. Det är meningen att vi ska åka till Norge nu i dagarna, jag har sagt att jag ser fram emot att åka med honom och att det känns viktigt att han följer med.

Dels för resan i sig, att det är midsommar också, men även för att Skrutten skulle ha fyllt tjugo år nu på söndag.

Men han är undvikande och säger att han måste måla stugan. Att han åste så gräs etc. Visst jag vetatt han vill/måste göra det men han gör andra prioriteringar dessa dagar också, vilket gör att målandet inte blir klart.

Idag skulle klockan promt ställas på sju för han skulle iväg till stugan. Han retas mycket med mig för att jag är så morgontrött, men tror ni att han kliver upp då? Nej jag väckte honom sedan halvnio. Och då åker han hem till sig och sedan kommer han åter förbi hos mig (jättegulligt iofs, med ett paket mjölk) och då är klockan tio. Och sedan ska han ta sina flickor till simlektion idag igen, eftersom mamman är sjuk, så då kan han inte vara där och måla i eftermiddag eller kväll heller. Såvida han inte åker tillbaks och efter simskolan såklart.

Nu dravlar jag men jag vill inte bara stå ut i en relation, jag vill trivas också. Och endast, vilket jag visste när jag gick tillbaks till honom, när han riskerar att förlora mig så är han uppmärksam, lyssnar, är gullig och framför allt - inte retsam och hånfull.

Igår husvisning igen. Vad gör jag med mig själv egentligen?

Och är det fel på mig eller vår relation? Det är väl det som ligger bakom allt.. att jag tror jag har för höga krav. Eller jag vet inte vilka krav man ska ha, jag vet inte hur en bra relation ska se ut, jag hittar snarare felen än det som är rätt.

Och när vi diskuterar så tar han aldrig på sig skulden för något, ja såvida inte det är i ett sådant läge där han riskerar att förlora mig.. Då disktuerar vi om jag har tagit min medicinen eller ej, Eller så tycker han att jag är lik min moster eller ännu värre - min mamma. SOm han aldrig har träffat.

Och så är jag så less och irriterad på att han inte har något hyfs! Svär mycket, ouppmärksam, inget hyfs när han pratar i telefon - hur man börjar och slutar. Och så skvallrar han om folk. Han mår liksom gott av att höra om andras misär, så något vis.

Och så detta eviga prat om vilket väder det är eller blir! Okej jag tycker också det är trist väder, men han är mer uppslukad än mormor av det!

Och ändå är det så härligt när han ser mig och när vi kramas. Jag tycker om det    

Och så är jag rädd att bli som min mamma.. som aldrig känner sig förstådd av sina karlar... Tänk om jag är som hon??!

Jag kanske är för krävande.........

Hjälp....