Har legat i sängen och förutom att sova har jag kolla tpå fotboll. Jag

är rödgråten och svullen.

Tog mig ut ett tag och satt i solen. Såg T med flickorna i parken igen. Gömde mig. Svarade inte i telefonen.

"Snälla du kan väl svara" smsade han senast. Innan det pratade han in att han inte ångrade det han sagt.

Jag sms:ade Väninna J som skrev ett uppmuntrande sms tillbaks. Hon skrev att hon kunde komma in till stan i morgon om jag ville.

Men i morgon fyller jag år. (Skitkul   ) Och hon ska fira mig på onsdag är det bestämt. Snällt.

Har tittat lite på pajrecept men inte rkat ta mig till affären. I mororgn kommer syrran kl 11 redan. Hon och sambon skulle åka bort sedan.

Jag funderar på om jag ska ringa pappa och be honom om hjälp med paj och tårta. Eller om jag ska åka dit och mostrarna får komma en annan dag och fira mig...

Det är svårt att vis asig deppig. Pappa kan inte riktigt hantera det heller. Och då får man ju ingen tröst..... Kanske åka till Mormor..?

Jag känner mig sågad vid fotknölarna.

Nyss hemkommen ifrån Norge. Och nyligen utskälld av T.

Jag är inte värd ett skvatt.... -Vad ska du med henne till, hade hans syster undrat förra veckan.

Och nu blev han helt galen när jag klev ur min bil, han hjälpte mig in med packning och för att jag och min min lillebror sedan inte erbjöd oss att hjälpa honom med att åka och handla och hämta hans barn. Han ville jvligt gärna veta vad vi skulle göra nu!!

Ja han ringde och var helt galen. Sdan kom han förbi och slet upp dörren och vräkte ur sig precis vad han tyckte om mig...

Att jag fann mig i allt, hur skräckslagen han är över att göra mig med barn eftersom jag inte ens kan ta hand om mig själv! Han kunde inte tänka sig att någon ville det med mig. Ingenting händer med mig, att jag måste börja ta tag i mitt liv och hur bra det var att han sa allt detta till mig nu.

Och min trötthet - det måste jag ju också börja ta tag i!

Och jag satt på hallsoffan och grät. Sedan när han ville ta om mig gick jag och låste in mig på toaletten. Han bad att få ge mig en kram. Men jag gick inte ut.

Sen har han varit här och ringt på efter att han har hämtat tjejerna också. Och gått utanför med dem och letat mig i parken. Och ringt två gånger och lämnat meddelanden.

Jag har inte lyssnat på dem.

Nu sitter jag med rödgråtet ansikte och skulle mycket gärna vilja gå ut i solen som jag inte sett till på många dagar. Men han har vidrört det mest skamfyllda i mig. Att jag är ingenting att ha. Att jag är en omogen skitunge, precis som min mamma säger. Som bara tänker på mig själv. Som har en masssa kapacitet men som inte gör något med den.

Och vad var det för fel på mig som inte erbjöd mig att hjälpa honom nu när vi kom hem. Jag sa som det var att jag inte tänkt på det ens - vad skulle jag kunna hjälpa till med? Han säger ju själv att barnen blir mer bråkiga och upptrissade när jag är med...

.......

Nu har jag lyssnat på meddelandena. Han tycker vi kan fortsätta diskutera detta och inte bara stoppa huvudet i sanden. Och det är något han har velat tala om länge.

Hör int ejag av mig ikväll så betraktar han förhållandet som finito.

Jag vet inte om jag ska kunna ta detta....... Han var helt galen och stirrade vilt omkring sig.

Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.........