Är det bra för mig eller dåligt för mig, att känna som jag gör just nu?

I Att välja glädje av Kay Pollak som jag nämnt tidigare, är nåt man kan fråga sig lite då och då under dagen. För att lära sig att välja glädje. För att lära sig att ta ansvar och lämna offerrollen.

Nu i kväll efter yogan på gymmet har jag verkligen fått möjlighet att testa denna fråga på mig själv. Ett möte med en fd killkompis resulterade i att jag kände mig fullkomligt värdelös.

Han - snygg, välutbildad, familj. Jag - ett vrak, personlig assistent, död lillebror, nybliven singel.

Och eftersom vi kände varandra rätt väl en gång i tiden så berättar jag ju detta. Också för att stå upp för mig själv och inte skämmas. Men känslan av obehag, misslyckande, förnedring finns där.

Han rynkar inte på näsan eller så... det är hos mig problemet sitter. Fast ensak gör han som jag borde lärt mig att inte ta illa vid mig av: han pratar bort Lillebrors död. Kanske inte direkt. Men sen kvittrade han på som vanligt. (Och han är psykolog. Fast inte privat förstås...)

Svårt att beskriva, men vi var milsvidder ifrån varandra.

Jag frågar om han har kontakt med några från gamla killgänget. Jo då, några. Läkare, jurister hela högen förstås.

Helt plötsligt blir klyftan så stor.

Jag påminns av tider som varit. Inte för att jag mådde bra då heller, men jag var nog bättre på att spela. Och trodde att allt skulle ordna sig. Bara jag träffade den rätte, eller kom på vad jag skulle bli.

Förresten....

Tänk om... jag skulle fokusera på att det var roligt att träffa D på gymmet, istället på det jag skrivit ovan...?

Kan jag välja att känna glädje över mötet? (K.Pollak)

Jo kanske. Jag kan definitivt välja att lämna alla negativa tankar och känslor kring det.