Så trött, så trött. Klev upp halvtvå idag. Inte klokt att festa när jag egentligen behöver vila.. Ja ja...

Var sedan ute på promenad med styvfar i det fina vädret. Körde tillbaks moster och hennes sambos bil som de lämnat här igår. Åt middag hos dem. Avböjde vin. Bra.

Promenad hem med moster. Tittat på teve och film. Otroligt skönt.

I morgon ombesiktigar jag bilen, tränar, hämtar ut medicin, kontaktar assistansförmedlingen för att bestämma möte där vi kan prata om min arbetssituation. Kännssom ett stort steg i att ta ansvar för sig själv. Sedan åker jag till mormor och sover över en natt. Kanske behöver hon lite hjälp.

Det blir alltså inte skrivet förrän på tisdag här.

PS. Jag känner att jag skulle ha ägnat tid åt de kommentarer jag fått, och andras bloggar, men jag har ägnat tiden åt att skriva av mig om helgen istället.. Känner lite dåligt samvete men vill understryka att jag läser och tar till mig av vad alla skriver, och blir glad över kommentarer, även om jag sedan inte skriver om dem eller på era bloggar... Hittintills.. Jag går dock in och kikar runt på era bloggar. Ville bara göra detta klart.

Kram!

....läggdags...

Mycket trevlig kväll.. Och dag..

Har träffat gravida kusinen, vars pappa (min morbror) dog i en arbetsolycka på tågstationen i Göteborg 1993. Vagn släpptes in på område där han reparerade och säkerhetsskydd fungerade ej... Massor med volt genom hans kropp och han föll till marken där hans vän sedan gymnasiet stod.

Han skulle fylla 34 år.

Jag var 17,och hade just kommit hem och funnit huset tomt, tittade på Lilla huset på prärien då styvfar ringde och berättade att R dött i en olycka...

Kyla och värme svepte genom min kropp. Chock. Jag gick tillbaks till teven. Grät. Tittade sedan apatiskt. Försökte förstå vad som hänt.

Vet sedan dess att ingen borde få dessa dödsbesked via telefonsamtal... Ryser..

Sedan kom mamma, syskonen och styvfar hem. Jag satt fortfarande i tevesoffan. Mamma kastade sig på mig och hulkade, kramades. Vår relation var dålig redan då, och jag var förvandlades till sten.

Ville sedan inte gå på begravningen. Grät i sängen om kvällarna, men inte inför andra. Morsan trodde jag höll allt inombords och ville tvinga fram min sorg.

Beslutade i sista minut att gå på begravningen. Och då brast allt.. - jag grät och morsan sa - äntligen! Som om jag inte sörjt innan! Mormor och morfar fick leda mig in i kyrkan... till sin sons begravning. Väl därinne tog min närmaste kusin "hand om mig". (Hon som sedan kom att stjäla pengar från mig, men det är en annan historia..).

Nu ska jag sova..... zzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

PS. Medicinen kan jag hämta ut först på måndagmorgon... Lite spännande..