Om möjligen ännu tröttare än tidigare dagar.

Inatt ringde Exet och bad mig komma över för han hade så ont i magen och ville åka till akuten. Han hade barnen hos sig.

När jag kom dit var han påklädd och färdig att åka men då gick det plötsligt över.. Det var som  om jag hade det på känn.... Nä´rå men förmodligen hade han ont och blev lugnare när jag kom så smärtan gick över... Jag sov över på soffan och fick träffa tjejerna på morognen som var till sig av glädje. Jag har inte sett dem på en månad. Verkligen kul

Sen åkte jag hem, klockan åtta och ser två ambulansbilar stå utanför lillebrorsans trappuppgång. Hjärtat i halsgropen. Klarar inte av att förlora en till! Men han låg och sov när jag ringde så det var skööönt!

Sen kom Exet förbi med lunch och vi pratade och han sa att han har känslor kvar och sen blev det väl som det blev.....

Jag vill inte gå tillbaks till honom...... Känslorna säger en sak, eller egentligen saknaden efter närhet och samhörighet. Men det är bra att vi kan prata.... Shit jag vet varken ut eller in..

Han har så liten förståelse för mig tycker jag. Vill stressa mig till att åstadkomma saker, sätta upp höga mål etc. Jag pallar inte det! Sedan är han väldigt lättkränkt och anklagar mig för att nedvärdera honom inför andra. Han har haft en tuff barndom, så jag kan förstå men det betyder inte att jag ska ta den skiten..

Nu ska jag sova lite inför grillningen ikväll. Lillebrorsan ska följa med. Bra så han inte sitter ensam.